jenny

idag är en sån dag som är deprimerande speciellt torsdagar det är då paniken inom mig bara stiger.
då brukar jag vanligtvis höja musik och lägga mig under täcket och hoppas på att jag drömmer om det hära livet.
men sedan vaknar jag upp och smäller till mig själv baraför att se om jag verkligen lever och det ändå som är äkta här i livet är smärtan.
och nu känner jag helt ensam i det mörkraste mörkret där ingen ser eller hör mig.
trots att sophia sitter i köket endas 2 fotsteg ifrån mig, så känner jag mig ensam och mår dåligt och har lust och springa iväg och gömma mig och glömma världen.
och tankarna bara flyger runt och känslorna flyger åt höger o vänster jag vet inget, vad jag känner eller vad jag vill.
panik kallar jag det.
sån tur har hon inga träning på torsdagar så då kan jag inte springa iväg för då spenderar vi timmarna tillsammans, i skolan och utanför.
istället för tårar så fyller hon dagen med skratt och glädje, så för stunden finns de inget att gömma sig ifrån.
jag måste lära mig att hålla mig ifrån problemen som jag söker mig till, men jag vet inte hur allt jag vet nu är att jag vill fortsätta dagen med sophia med glädje och humor.
så jag skriver senare för det lär finnas mer att skriva om då, för trots allt det är en panik torsdag.

puss&hej <3