jenny

Skrik åt mig, slå mig-bättre kan du väl?!

att någon annan i min mamma's ålder säger att jag är en kopia utav henne som ung,
då föll jag, smärtan skrek, tårarna rann, allt som en gång verkade ha en mening var inget nu allt vart svart.
jag ville inte gråta, jag ville inte falla ihop där framför alla, men däremot ville jag få ett slut på allt, och då någon satt och förstod mig och den människan stod precis framför mig.
jag var en kopia utav henne.
alla skrek, pappa fick gå imellan på oss, den ena skrek efter den andra andra att jag hade problem med attityden och att jag inte kontrollera mig.
det stämde, jag kunde inte kontrollera mig, mina händer slogs, orden flög ur mig, tårarna föll.
tillslut föll jag, jag bad tilloch med om hjälp.
hon tog in mig på rummet, och henne's tårar föll också?, hon skakade om mig och sa att jag var hennes kopia som liten.
hon berättade om sig själv som ung och henne's problem och massa annat.
sen gick vi in i köket när vi pratat färdigt för att prata med pappa också,
han berömde mig om att jag hade blivit starkare som person och att jag stöttade så många.
det var då sanningen kom fram
'hon stöttar andra, precis som dig, för att slippa ta hand om sig själv'
vi vart helt tysta, tomma på ord,
han fråga om de stämde, och jag fick ut ett ja, tårarna rann.

igår lärde jag mig mycket, inte bara om mig själv utan om andra också.