jenny

jag är riktigt trött, hela mitt liv går upp och ner som en jävla bergochdal bana.
ingenting funkar, jag kan aldrig få ett förhållande att funka, jag letar alltid efter fel hos dem.
när ja väl hittar en kille utan fel så ser jag mig själv som ett fel och ger upp och strular vidare.
det är inte längre kul att leka, jag vill ha äkta, äkta kärlek. då man inte bryr sig ett skit om vad andra säger om en för då har man hittat sin kärlek som aldrig lämnar en. jag tar tillbaka jag allt sagt, jag hatar kärleken.
vänskapen är också ett helvete, när man väl fått förtronde för nån så vänder dom ryggen åt en.
man ser vad som händer, men tror ändå på deras lögner för man vill inte verka svag.
idag har jag förstått det, man kan inte lita på nån. jag har tappat mitt förtronde till princip alla.
jag har några få vänner som jag vet finns där 'no matter what' .
dom får mig att stå kvar när ja egentligen vill lägga mig ner och gömma mig i de mörkraste mörkret.
när jag väl försöker tala om vad som är fel så finns inte ni där? 
snälla ta mig tillbaka till ögonblicket jag saknar.